Rättsfallskoncentrat, NJA 1996 s 598
Rättsfallskoncentrat, NJA 1996 s 598 Björnen Broddwar grupp III
Fakta
Rune E och Bengt R bytte husbilar med varandra. Bägge fordonen överläts i ”befintligt skick”. Rune E gjorde två ytliga besiktningar av Bengt R:s husbil, varav dennes fru vid den andra besiktningen påpekade att hon tyckte sig känna en lukt av mögel. Bengt R sade då att husbilen troligen erhållit en unken lukt av att den stått inomhus under vintern. Utväxlingen av husbilarna genomfördes kort tid senare och en mer noggrann undersökning av fordonet gjordes inte. När Rune E senare använde husbilen fanns mögellukten fortfarande kvar. En mer ordentlig granskning visade då att husbilen hade relativt stora fuktskador. En reklamation och en hävningsförklaring skickades till Bengt R som vägrade att häva köpet.
Rättsfråga
Fråga huruvida köpare enligt 20 § 2 st köplagen varit förhindrad att åberopa fel när varan varit i väsentligt sämre skick än köparen med fog kunnat förutsätta (19 § 1 st 3 köplagen).
Högsta domstolens lösning
Det konstaterades att den av Bengt R överlåtna husbilen varit i väsentligt sämre skick än vad Rune E kunnat anta och att det inte finns någon generell skyldighet för en köpare att undersöka en köpt vara. Det uttalades också att en köpare inte kunde åberopa fel som denne bort märka vid en undersökning av varan (20 § 2 st köplagen). Vilka fel som en köpare vid en undersökning borde upptäcka måste dock avgöras i förhållande till köparens faktiska förmåga att finna dessa fel; det sades att beaktning kring undersökningens omfattning samt köparens praktiska möjligheter - med hänsyn till bland annat sina kunskaper - att uppräcka felet i fråga måste göras. Vidare yttrades följande. Det framgick att Rune E hade besiktigat husbilen två gånger, men att ingen mer ingående undersökning gjorts. Rune E:s hustru hade tyckt sig känna en mögellukt i husbilen vilket i sig torde ha gjort en mer omsorgsfull undersökning påkallad. Men rektionen från Bengt R var både lugnande och bagatelliserande - Bengt R hänvisade kort bara till att den omständigheten att husbilen stått inomhus under vintern nog var orsaken till lukten. Bengt R hade tydligen heller inte någon kännedom om att det funnits fuktskador i husbilen. Konklusionen blev att omständigheterna därför inte kunde anses ha varit sådana att Rune E med anledning av sin undersökning och de samtal som förts med Bengt R borde ha märkt de omfattande fuktskadorna som senare visat sig föreligga. 20 § 2 st köplagen utgjorde därför inget hinder för köparen att använda sig av 19 § 1 st 3 samma lag. Bengt R förpliktades att mot återfående av en husbil till Rune E utge SEK 110 000 jämte ränta.
Egen kommentar
Generellt kan det antas att en misstanke om fel utökar köparens undersökningsplikt. Om en köpare undersökt varan före köpet eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka varan, får han inte som fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren handlat i strid mot tro och heder. NJA 1996 s 598 tycks ange att undersökningsskyldighetens omfattning kan påverkas av exempelvis säljarens uttalanden i samband med undersökningen - vilket ter sig naturligt. Om en säljare faktiskt inte vet att fel föreligger i sin egen vara och om köparen borde misstänka ett fel men får betryggande information från säljaren, vem har då bördan för att ta reda på om fel föreligger? Det torde då ligga i säljarens intresse att undersöka saken. I det aktuella fallet tycks Högsta domstolens ståndpunkt ange att säljaren har den bördan att undersöka sin egen vara; den tvistiga situationen hade ju lösts om antingen säljaren eller köparen genomfört en mer noggrann inspektion av husbilen efter den andra besiktningen. En motsatt lösning hade inneburit att Rune E haft en allmän skyldighet att undersöka den köpta varan – vilket enligt köplagen en köpare inte har.
Rättsfallskoncentrat, NJA 1985 s. 717
NJA 1985 s. 717 Shep Proudfoot, grupp III
Fakta
En köpare och en försäljare förhandlade om leverans av ett monteringsfärdigt trähus med delvis anpassade villkor. På en förtryckt avtalsblankett, tillhandahållen av bolaget, nedtecknades resultatet som bl.a. innebar ett vederlag på SEK 233 212. Avtalet undertecknades d 25 februari av köparen allena och sändes, enligt instruktioner från försäljaren, till huvudkontoret för att där signeras av behörig företrädare. Köparen ansåg att ömsesidig bundenhet uppstod d 25 februari, emedan bolaget menade att avtalet undertecknats av behörig person d 6 mars och att bundenhet därmed uppstått först vid den tidpunkten.
Rättsfråga
Rättsfrågan avser frågan, huruvida en försäljare hade behörighet att lämna ett för huvudmannen bindande anbud.
HD:s lösning
En första förutsättning för det i frågan aktuella bindande anbudet är att handlingen till sitt innehåll utgick från någon som på bolagets vägnar var behörig att ingå avtal med köparen. Hade säljaren behörighet att inge bindande anbud å huvudmannens vägnar och uppstod därmed ett ömsesidigt bindande avtal d 25 februari? Eftersom det saknades stöd för att anse att någon sådan befogenhet grundats på ett meddelande från bolagets sida, krävdes att omständigheterna i övrigt kunde göra det plausibelt att anta att säljaren innehavt den nödvändiga avtalsbehörigheten. Trähusfabrikers Riksförbund och konsumentverket lämnade yttranden i målet. Av deras yttranden framgick att en behörighet för vilken försäljare för trähustillverkare att på företagets vägnar träffa avtal med köpare i allmänhet saknas. Deras yttrande pekade alltså mot att någon sådan sedvana inom branschen inte fanns. Att beakta var även det stora vederlaget på SEK 233 213. Blanketten, som bar rubriken ”leveransavtal”, upptog bolaget som säljare. Det fanns också plats för anteckningar om exempelvis ”säljarens ombud”, men det saknades däremot något utrymme för ombudets namnunderskrift. Ställningsfullmakt, som kräver sedvänja eller lag, kunde alltså inte tillskrivas säljaren. Bolagets beteende i övrigt kunde heller inte ge köparen fog att förutsätta att säljaren hade behörighet. Något för bägge parterna bindande avtal kom inte till stånd d 25 februari. HD fastställde HovR:ns domslut och biföll bolagets talan.
Egen kommentar
Av stor betydelse för målets utgång synes ha varit att enligt gängse branschsedvänja sådan försäljare saknat behörighet att träffa avtal. Det aktuella målet antyder alltså att det är upp till den som hävdar att sedvänja finns, att även bevisa förekomsten av densamma, eftersom den förlorande parten tydligen inte styrkt förekomsten av sedvana. Av ytterligare intresse är även följande. Minoriteten i HD (2/3) ansåg att köparen på grund av omständigheterna haft fog för att anta, att försäljaren hade behörighet, och för att uppfatta den tillsända handlingen som ett slutligt anbud från företaget; Någon bestämmelse om att avtal kommer till stånd först med säljföretagets godkännande av köparens beställning fanns inte i formuläret, något som annars var vanligt. Framförallt minoritetens uttalande utvisar, att om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt att tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet så ansvarar huvudmannen på grund av det. Något som saknades i både minoritetens och majoritetens domskäl var en konsekvensanalys angående följderna med den slutsatsen att säljaren, i det aktuella fallet, äger respektive saknar, behörighet att för huvudmannen ange ett bindande anbud.
Rättsfallskoncentrat, NJA 2002 s. 244
NJA 2002 s. 244 Pelle Svanslös, grupp III
Fakta
En norsk medborgare, M, sålde 1988 genom två avtal sina aktier i ett större svenskt aktiebolag till ett annat svenskt aktiebolag för en summa av NOK 110 miljoner. För att säkra krediten krävde M att aktieförvärvaren utfärdade bankgarantier. Aktieförvärvaren tog av den anledningen kontakt med sin bank och sin kontaktperson på banken, R. A., som anordnade två bankgarantier om SEK 32 miljoner respektive SEK 18 miljoner till förmån för M. Sedan M mottagit bankgarantierna slutfördes aktieförsäljningen, varmed aktieförvärvaren blev ägare av samtliga de ifrågavarande aktierna. Aktieförvärvarens kontaktman i banken, R. A., var vice kontorschef, chef för företagsgruppen och delegat sedan ett tiotal år i banken.
Rättsfrågan
Rättsfrågan avser frågan, huruvida den bankanställde, R. A., hade ställningsfullmakt och därmed behörighet att rättshandla för banken i aktuellt hänseende.
HD:s lösning
Var R. A., som ostridigt överskred sin befogenhet, behörig att binda banken till de anordnade bankgarantierna? I två äldre rättsfall, NJA 2001 s. 191 I och NJA 2001 s. 192 II, med likadana rättsfrågor, yttrade sig Svenska Bankföreningen. Yttrandena bestod bl.a. i att en bankkund har ett skyddsintresse i och med att denne skall kunna förlita sig på de besked som en anställd på en bank meddelar; Emellertid är det rimligt att en kund kontrollerar om formella förutsättningar för att träffa avtal existerar, men bara om det finns en anledning för kunden att känna stark osäkerhet i fråga om den anställdes behörighet eller befogenhet. Bankföreningens slutsats blev i båda målen att en ställningsfullmakt förelåg och att den bankanställde därmed hade behörighet att träffa avtal. HD kom fram till samma slutsats. Bankföreningens nya yttrande i det aktuella fallet gav inte stöd för att den vanliga uppfattningen i branschen vid den aktuella tiden var att en bank måste infria en garanti som utfärdats av en banktjänsteman i R. A:s ställning. Detta sammanhänger delvis med att Bankföreningens yttranden angående de praktiska skäl för ställningsfullmakt i 2001 års mål inte gör sig gällande i samma utsträckning, när det handlar om en beneficient, dvs. en tredje man, M, som har ett rättsförhållande med en bankkund och som därmed inte är i kontakt med banken. I det aktuella fallet måste också märkas att de omtvistade bankgarantierna löd på avsevärda belopp (50 miljoner kronor) i relation till kontorets omsättning (250 miljoner kronor). R. A. kunde inte anses ha haft allmän ställningsfullmakt att utfärda de omtvistade bankgarantierna. M:s käromål lämnades utan bifall.
Egen kommentar
HD:s synsätt är förvånande. Bankkunden i det aktuella fallet var ju faktiskt uppdragsgivaren - det var lika viktigt för bankkunden som för beneficienten att bankgarantierna var bindande för banken! Dock är det största problemet med HD:s ståndpunkt att tredje mans skyddsintresse är mindre än den bankkund som givit banken i uppdrag att utfärda förbindelserna. Tredje man skall skyddas och inte tvärtom lida stor skada. Rättsfallet får konsekvenser då beneficienter nog får svårt att acceptera att deras undersökningsplikt gällande banker är oerhört omfattande. Det måste tilläggas att HD:s syn på on demand-garantier (se s. 254 i rättsfallet) inte fick plats i HD:s lösning.
Mitt emot
Intressant citat
Märkligt
Fortfarande
Fortfarande
Nu har du flyttat tillbaka, säger Ville.
Japp, säger jag.
Min mobil har, trots att det är den senaste från Nokia, dålig täckning i bostadshuset som jag just flyttat in i.
Hur känns det? frågar han innan samtalet bryts.
Jag hade trott att Huvudsta skulle vara sig likt, men när jag åkte hit behövde jag backa bilen ur en återvändsgränd i Jungfrudansen. Också Huvudstagatan har förändrats: Här finns solarier, pizzerior och affärer som jag inte minns. Videohyr är borta liksom den lilla affären jag brukade köpa mitt lördagsgodis i. Har gatan blivit mindre? Puben och restaurangen Huvudsta finns dock kvar, tillsammans med alla fyllon.
När jag går i lägenheten känns väggarna mer färglösa och hårda än den gången förra veckan: Jag hade, av någon anledning, förväntat mig en varm doft, en doft jag skulle känna igen, men istället luktade lägenheten liksom ingenting.
Jag tar mig förbi flyttkartongerna framför kylskåpet och upptäcker att det inte fungerar.
Ville svarar efter fem signaler.
Vi äter middag ute, säger jag som en fråga.
Gärna, svarar han. Vi kan ju hänka med Axel och Tompa.
Axel och Tompa, säger jag. Visst, var går vi då? Ska vi ta restaurangen vid vattnet eller…
Nej fan, avbryter han mig. Det blir HV, möts om en timme?
HV?
Huvudstapuben, det är match ikväll. Hade du glömt bort det? Ville skrattar när han säger det, lol, säger han.
Jag svarar inte direkt utan ser genom fönstret längre bort på Huvudstagatan där Huvudsta ligger. Jag suckar tyst.
Okej, syns utanför.
***
Med en öl i varje hand sätter sig Ville vid bordet och vi fortsätter att diskutera ett, för mig, bekant rättsämne: Jag försöker förklara varför en misstänkt våldtäktsman gick fri med den förklaringen att bevismaterialet inte räckte. Jag försöker förklara att man hellre låter tio misstänkta gå fria än att en oskyldig blir dömd, men Ville avbryter mig:
Polisen och domstolssytemet är fuckade, säger han. Varenda blattejävel kan ju våldta utan att nån gör ett skit.
Innan jag hinner svara ställer sig plötsligt Max vid vårt bord. Jag tittar först på Ville och sedan på Tompa och Axel. Ljudet av matchen och fyllonas rop när AIK har fotbollen, blandas med doften från alla hamburgetallrikar inne i lokalen. Alltsammans känns fuktigt.
Max sätter sig framför mig.
Tjenare mannen, läget då? frågar han.
Jag svarar honom och jag betraktar dem: Mina vänner från barndomen och ungdomen, och ”Maxen”, som slagits för Firman fler gånger än någon annan, och när han frågar mig hur det känns att vara en sån där stekare, säger jag ingenting, och han lutar han sig bakåt i sin stol och knäpper händerna bakom nacken. Till och med mörkret i hans armhålor andas fortfarande våld. Vi betraktar varandra och när insikten kommer är det helt utan glädje. Du är inte Max, säger en röst i mitt huvud, och jag känner hans blick. Sedan frågar en annan röst: Vad gör du här? Och när den säger det tror jag att ingenting har förändrats samtidigt som allting kanske har det.
*
Slavar
.
"I betrayed you," he said.
She gave him another quick look of dislike.
"Sometimes," she said, "they threaten you with something—something you can't stand up to, can't even think about. And then you say, 'Don't do it to me, do it to somebody else, do it to so-and-so.' And perhaps you might pretend, afterwards, that it was only a trick and that you just said it to make them stop and didn't really mean it. But that isn't true. At the time when it happens you do mean it. You think there's no other way of saving yourself and you're quite ready to save yourself that way. You wantit to happen to the other person. You don't give a damn what they suffer. All you care about is yourself."
"All you care about is yourself," he echoed.
"And after that, you don't feel the same toward the other person any longer."
"No," he said, "you don't feel the same."
.
Always
.
Titta inte hit
Titta inte hit, nej, titta inte hit
min vän,
titta inte hit,
ty,
jag behöver åka dit,
där vi senast sågs,
där vi möttes och kunde vandra,
iklädda endast,
det du kunde ge mig och det jag kunde ge dig,
men så är det inte längre,
och vi kan inte färdas dit,
min vän,
så titta inte hit, titta inte hit.
Minns mig som den jag var,
och inte den jag är
och det jag inte längre äger och har,
men förstå att i min verklighet nu och här,
trots att det kanske inte verkar så,
förblir du… för mig evigt kär,
och jag vill att allting skall vara bra, precis som då,
när vi kunde sitta, bara du och jag,
och förstå,
att det bara var jag och du och aldrig,
aldrig någonsin,
någon annan.
Ironiskt, eller hur?
**
När ljus inte finns
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
Dansen räddade oss, det är sanning, punkt.
Se
Det brinnande hjärtat
Einstein - ett sant geni
Jag skall inte skriva för mycket om det här, men Einstein gick ut med två teorier; den speciella relativitetsteorin och den allmänna relativitetsteorin. Einstein lyfte fram rörelsernas relativitet till en fundamental grundsats. Han argumenterade för att rörelse bara är meningsfull om den är en sådan jämfört med något. Det är egentligen en ganska självklar iakttagelse som vi alla kan göra dagligen. Om vi sitter på ett tåg är vi ju i allmänhet ovetande om med vilken hastighet vi far fram – om vi inte tittar ut genom fönstret och jämför med vad vi ser. Står vi stilla och ett tåg intill vårt börjar röra sig är det enkelt att dra slutsatsen att vårt eget tåg har startat. Men vi får en hisnande grop i magen när perspektivet förändras och man inser att det nog ändå är det egna tåget som trots allt står still.
Poängen med det ovanstående resonemanget är att ingenting ter sig annorlunda i ens närvaro bara för att tåget rör sig. Alla naturlagar är lika och, det viktigaste av allt, inte ens ljusfarten förändras. Ljushastigheten blir genom det resonemanget den enda hastighet som är absolut och oberoende av hur den mäts. Konsekvenserna blir långtgående vad gäller hur vi uppfattar tid och rum. Newton påstod innan att tid och rum är absoluta. Det fanns ett universellt NU för alla samtidigt. För de flesta människor är detta fortfarande den härskande uppfattningen om tid även om man har svårt att riktigt veta vad tid är finns det vissa egenskaper vi vill ge tiden och inte ta ifrån den. Samtidsbegreppet är det mest rotade av dessa egenskaper. Vi finner det naturligt att tala om att någonting händer precis NU, både här och på andra sidan jorden eller galaxen. Samtidigt. Einstein visade oss, för ett sekel sedan, att sanningen är en annan. I utgångspunkt med relativiteten och med antaganden om den opåverkbara ljushastigheten kunde han argumentera för att rummet och tiden inte är väsenskilda storheter. Tillsammans i den eviga rumtiden bildar de i stället en enhet där det förflutna och framtiden existerar på samma gång. Vad som är tid och vad som är rum beror på vem man frågar. Och detta gäller också vad man menar med NU.
Vi tänker oss nu att klockan är placerad i ett rymdskepp som rusar förbi oss med otroligt hög fart, hur uppfattar vi då klockans gång? Vi tänker oss speglarna placerade ovanför varandra och att rymdskeppet är på väg, säg, höger. Låt oss följa ljusstrålen på dess väg från den nedre till den övre, då det precis låtit ”tick” och det skall strax låta ”tack”. Vägen blir förstås mycket längre nu eftersom ljusstrålen måste försöka hinna ifatt den undflyende spegeln ovan. Men Einsteins första grundsats var ju att ljuset rör till synes rör sig lika fort även om klockan rör sig. Det måste alltså ta längre tid för ljusstrålen att gå den längre vägen mellan speglarna. Med andra ord: längre tid mellan ”tick” och ”tack” och klockan tycks gå långsammare. Så enkelt är det men läs gärna stycket en till gång. Nu, genom vår tids moderna teknologi, bevisa denna teori. Det finns flera exempel, men att använda atomur-klockor i samband med väldigt snabba farkoster är en metod.
Den allmänna relativitetsteorin förutspår svarta hål. Svarta hål är den mest extrema platsen i universum, och jag kan skriva flera sidor kring dessa skräckinjagande fenomen, men jag håller mig till Einstein. Hur kunde denna man, för hundra år sedan, förutspå svarta hål? Einstein formade under denna tid (några år efter upptäckten med den speciella relativitetsteorin) ett nytt antagande: "Tiden rör sig långsammare, ju närmre ett tungt föremål man är." Märkligt? Ja. jag försöker förklara. Låt oss anta att vi åker pulka. Om vi åker nära ett stort föremål, låt oss säga en stor sten, så försöker vi ju svänga. När vi svänger åker vi ju långsammare. Eller hur? Vi viker av från vår raka bana och det tar därmed längre tid för oss att nå slutet av backen. Ljuset gör samma sak nära ett tungt föremål. Man talar om att Ljuset kröker sig. Men Einsteins första grundsats var ju att ljuset går lika snabbt, oavsett vem som än observerar. Hur går det då ihop? Svaret är att tiden går långsammare! Denna teori gav upphov till den så kallade rumstiden, och den allmänna relativiteroin anses vara den mest komplexa av de två relativitetsteorierna. Rumstiden går att jämföra med en gigantisk studsmatta. En studsmatta utan gränser och kanter. Denna studsmatta motsvarar universum. När du trycker ned någonting tungt kommer studsmattan så klart att gå nedåt. Eller hur? Tänk dig då att denna studsmatta är oändlig och därmed inte påverkas av att du trycker på ett ställe och sen ett till. Vi kan då tänka oss en oändlig studsmatta med planeter, solar och andra himlakroppar på den. Ju tyngre himlakropp, desto mer går ju mattan ned. Den spricker aldrig, men du går ju djupare ned, ju tyngre du är. Ljuset är då något som konstant passerar alla dessa himlakroppar. Ljuset färdas ned i dessa hål och måste så klart ta sig upp igen. Ju större hål, desto längre tid tar det. Eller hur? Den här effekten märks av att det krävs en viss hastighet för att komma från Jordens gravitation. Det krävs exempelvis 5 km/sekunden för att komma härifrån. Från solen krävs det 200 km per sekund. Denna skillnad gör ingen märkbar skillnad i tid. Men låt oss utforska mer exotiska platser, såsom neutronstjärnor. Där är skillnaden märkbar. Det går cirka fem sekunder långsammare per timme. Fortfarande inte imponerad? Det mest extrema exemplet är Svarta hål. Där går inte bara tiden långsammare, där stannar tiden. Tänk dig mattan igen. Om du trycker ned ett föremål med oändlig massa, då blir ju även "gropen" oändligt djup. Ljuset som går ned där kommer aldrig upp igen. Man skulle kunna kalla Svarta hål för gropar, eller avgrunder i den eviga rumstiden. Om du faller ned i denna avgrund, kommer du aldrig, någonsin upp igen, oavsett hur snabbt du färdas - inte ens om du färdas lika snabbt som ljuset. Tyngden skapar ett tillräckligt djupt hål och det tar oändligt lång tid att komma upp därifrån. Eller snarare, tiden stannar. Svarta hål - en avgrund i rumstiden.
Det här är två teorier som Einstein uppställde för cirka hundra år sedan, och man kan bara beundra honom för det. Jag kommer skriva mer om just dessa två teorier senare, och då framförallt om Svarta hål.
**
