DjupsomYta

För er som inte märkt det, så har 2009 och 2010 varit två år som, inom filmbranschen, kantats av framgångar, både ur en kritiserande och kommersiell utgångspunkt. Jag talar då framförallt om filmer som Avatar, Harry Potter and the half-blood prince, Inception, 2012, Alice in Wonderland och många fler. (Nolans film har varit väldigt framgångsrik än så länge). Framgångarna har också bestått utav framsteg. Avatar har revolutionerat inom sin genre, och Inception samt Mr.Nobody har höjt filmkonstens komplexitet till en högre nivå. Men... det som varit så fascinerande är att 2009 och 2010 har erbjudit så extremt bra filmer! Och för er som missat en eller flera av dessa filmer så har jag en lista att följa. Se filmerna på denna lista. Se dem, argumentera inte. Det här är en lista ni bör följa. Listan har ingen numrering, men ni kan utgå från att filmerna högst upp är mer värda att se än en del andra.

Värt att nämna (även om man inte skall lita på Hollywood) är att 2009 års Oskarsgala hade hela tio nomineringar för Best Picture (det är bästa film), vilket inte har hänt sedan 1947.

Antichrist (akta er för Mind-fucks)

The Big bang. Vad fanns före "The big bang"? Nå, det fanns inget "före" The big bang. Det är inte meningsfullt att diskutera det. Varför? Tiden fanns inte före The big bang. Tiden är ett resultat av universums oändligt snabba expansion, men vad borde då hända när expansionen är över eller inte kan fortsätta längre och rörelsen blir den motvända? Vi ser ju tydligt på film hur ett hus exploderar och när vi spolar tillbaka filmen ser vi hur huset imploderar, d.v.s. vi ser hur huset återuppbygger sig självt. Om rörelsen blir den motvända, hur uppenbarar sig då tidens natur för oss?

Om strängteorin är korrekt, och om vi kan kombinera relativitetsteorierna med kvantmekaniken, består universum utav nio spatiala dimensioner, samt en tionde dimension; tiden. Vi kan föreställa oss att allt i början av universum var en enda soppa av dimensioner, som var hoprullade med varandra på alla möjliga sätt, och att det, under The big bang, skapades tre rumsdimensioner, de som vi kallar, höjd, bredd, längd och så den fjärde dimensionen, den som vi kallar tiden (enkelt förklarat; vi behöver fyra siffror för att exakt bestämma var någonting befinner sig). De återstående sex dimensionerna förblev i miniatyr förtvinade med varandra. Men om vi nu lever i ett universum med fler dimensioner, hur skall vi då skilja mellan verklighet och illusion? Tiden, som vi känner den, är en dimension som vi endast kan uppleva åt ett håll. Tiden går framåt, men tänk nu om en dimension faktiskt inte är en spatial dimension utan ännu en temporär dimension (tiden är en temporär dimension), och om en annan dimension också är ännu en temporär dimension? Hur ska vi då tänka kring tiden? Om nu universum skulle minska och inte växa. Om kaos skulle byta riktning. Vad är då möjligt?

Det vi gör nu är det som händer. Vi kan inte gå tillbaka. Den röken jag röker ur min cigarett, den röken kommer aldrig komma tillbaka. Det vi gör kan aldrig göras ogjort. Därför är det svårt att göra ett val. Man måste göra rätt val. Så länge man inte väljer, är allting möjligt.

**

**

Så här är det. Några gånger i ens liv så… ställs man inför ett vägskäl och man skulle behöva ett facit eller en karta. Nu har man aldrig det. Då får man lägga ihop summan av sina erfarenheter och instinkter och göra valet ändå. Men då vet man ju inte om man gör rätt val. Eller hur? Vi plågas av det vi inte vet… vi plågas av det vi vet. Så är det. Alla gör det. Är det inte besynnerligt? Det är tingens ordning. Jag har gjort mitt val.

**