**
Spirits are people, people are spirits.
Breath is the only difference.
*
I want to be drunk with you, so i can see you laugh.
*
For them, the only way home is death or victory.
**
**
Hur är människan unik? Vad gör henne unik bland jordens enorma mångfald? En rad faktorer har gjort oss till ledande på jorden och vi kan minst sagt behärska alla dess delar: vi har kommit så pass långt att vi blivit en fara för oss själva och allt annat liv på jorden. Vi har korsat alla gränser och samtidigt som vi förminskat jorden har vi även låtit alla möjligheter växa.
Men vad gör oss unika? Vår moral? Vår intelligens? Vår förmåga att veta att vi själva vet? Vår förmåga att skilja mellan rätt och fel, samtidigt som vi själva begår alla fel? Alla dessa frågor väcker debatt, och jag skall inte lägga ned tid på någon av dem. Jag skall istället påstå något som är sant. Dans i takt, till musik och instrument. Det är något vår art har för sig själv, något vi är unika med.
Inget annat djur på denna planet, som vi vet, dansar i takt till musik. Hästar dansar. Humlor dansar. Valar sjunger. Djur leker och parar sig under musikaliska liknelser, men på detta plan står vi människor ensamma. Hur kommer det sig? Är dans till musik något vi, likt talet och språket, fått med födseln? Vi vet ju direkt när nästa slag på trumman skall komma, och vi vet exakt hur dans går till. Vi kan komma ihåg mitt och ditt personnummer, men vi kan - otroligt nog - minnas hundratals texter till låtar. Vi kan minnas hundratals rytmer och olika ljud. Hur?
Hundratusentals generationer av människor har lett oss till dem vi är nu. Du, jag, alla andra, vi är alla produkten av en tre miljoner lång kedja av familjer. Människans hjärna två hundra tusen år före Kristi födelse såg, som vi med forskning vet, exakt likadan ut som vår egen gör nu. Endast samhället var annorlunda. Vi levde i grottor. Vi var jagade. Vi var utrotningshotade. Modern forskning tror att det, för två hundra tusen år sedan, endast fanns ett fåtal tusen människor vid liv. Dessa få tusen människor kämpade och levde, de trotsade alla hinder och vi har dem allt att tacka. Denna utveckling har gett oss förmågan att dansa, vår lust att dansa när vi hör musik. Hur då? Jag besvarar frågan med en ny fråga.
Hur betedde sig dessa människor? De var som oss! De var envisa, glada, arga, ledsna och svartsjuka. Gräl uppstod enkelt och man blev tvungen att lösa dem. Först talade man om problemet. Sedan fick man hitta nya metoder. Slagsmål, där inte bara en, utan där bägge riskerade att dö ville man undvika. Hur löste man konflikter?Forskning visar att man dansade! Man kompromissade sina meningsskiljaktigheter med dans och musik!
Slutsatsen är då att de familjer och klaner som dansade, de överlevde! Evolutionens fakta. De som inte dansade, de förstördes, de gick under... de dog. Just på grund av detta har vi fått vår vilja att dansa, att sjunga. Att känna oss fria - när allt annat känns förlorat och när vi är nere. När vi, likt människorna under den stora istiden, kämpar för att överleva, glömmer vi aldrig de små dagliga nöjena. Dessa får oss att vilja leva igen! Din känsla för att börja klappa i takt och röra på fötterna i kombination till musik är endast en produkt av hundra tusen år av mänsklig evolution och det är en viktig känsla - den fick oss att överleva! Glöm inte det!
**
*
Världen är enkel. Eländig. Solid helt igenom. Men om man någonsin skulle kunna få någon att se bort, se bortom den stora huvudvägen, se förbi de cancerdrabbade institutionerna av människa, titta bortom det håll vi tar som givet, då ser man själv något. Då ser man själv något viktigt. Och det är... det är helt enkelt helt underbart.
**
*
... och han väckte henne sedan, och skakig och lydig åt hon hans hjärta direkt ur hans varma hand; gråtande såg jag honom sedan försvinna från mig. Kunde han kända ett dagligt hugg av hunger för henne? Finna mättnad genom att bara se henne? Jag tror det. Men skulle hon någonsin kunna se genom hans mur av ångest och svåra belägenhet, och sedan önska sig honom? Det tror jag inte.
*
"Hur ska jag veta det? Jag är väl ingen Einstein", är ett uttryck som förekommer i vår samtid. Många vet att denna man var en överintelligent gubbe som skapade oförståeliga ekvationer och teorier, som vi inte vet någonting om, men som vi trots allt vet var oerhört viktiga. "Allt är relativt", "E=mc2", är två saker vi förknippar med Einstein. Vad vet vi om honom, egentligen? Förutom att han var så jävla smart. Han var oerhört smart. Det är sanning. I allra högsta grad. Einstein var nästintill en revolutionär. Han går att jämföra med Newton, och hans teori om gravitationen, som var årtusendets snilleblixt. Likt Newton, lyckades Einstein tillföra fysiken de rätta tankesätten och teorierna för att fortsätta den eviga processen med att lösa de fysiska gåtorna. Jag skall försöka berätta om de större upptäckterna inom fysiken som Einstein lyckades med. Som han lyckades med för nästan hundra år sedan!
En av de stora gåtorna under artonhundratalet och nittonhundratalet var frågan kring tid. Vad är tid? Vi vet vad tid är när vi inte tänker på det. Vi vet inte vad tid är när vi tänker på det. Det är ett fenomen som genomsyrar vårt liv, men fysikens lagar ger oss inga korrekta svar. Dessa frågor har åsamkat filosofiska debatter under årtusenden, men ännu har vi ingen definitivt svar. Men i sanning rör dessa frågor inte bara filosofins område, utan även fysikens och Einstein var innovatören på detta område. Frågan kring tid, inleds med frågan kring ljus. Vad är ljus?
Under flera decennier försökte man söka svaret. Under 1800-talet föreföll det sig som om man hade hittat svaret. Genom experiment (ett exempel är fenomenet interferens) antog man att ljuset är vågor. Den nya vågteorin blev först ifrågasatt eftersom det betraktades som otänkbart att ifrågasätta Newtons uppfattning att ljuset bestod av partiklar. Men efter fler experiment accepterades det nya tankesättet och det blev en stor vetenskaplig revolution att tänka sig ljus som vågor. En fråga blev då: vågor i vadå? Vågor behöver färdas någonstans. Ljuset behöver ett medium. Och detta något fick namnet etern. Jakten på den mystiska etern tog sin början och under hela den senare halvan av 1800-talet letade man febrilt efter den. Man trodde att ljusets hastighet alltid måste räknas i jämförelse med etern. Dessa tankesätt fick dock problem och efter flera experiment för att påvisa dessa variationer i ljushastigheten hittade man aldrig några sådana. Hur man än vände och vred blev det alltid samma resultat. Något var grundligt fel. Experimenten och dess resultat stred alltså på ett sätt mot det sunda förnuftet. Fanns där en utväg? Var det en förutfattad mening i våra förväntningar? Man hade stött på en återvändsgränd. Sedan kom Albert Einstein. Einstein använde sig av teoretiska resonemang och olika tankelekar, och år 1905 kunde Einstein ställa upp ett häpnadsväckande antagande; Farten hos en ljusstråle är alltid densamma oavsett vem som observerar den. Med detta som utgångspunkt skulle han förändra vår syn på tid och rum.
Jag skall inte skriva för mycket om det här, men Einstein gick ut med två teorier; den speciella relativitetsteorin och den allmänna relativitetsteorin. Einstein lyfte fram rörelsernas relativitet till en fundamental grundsats. Han argumenterade för att rörelse bara är meningsfull om den är en sådan jämfört med något. Det är egentligen en ganska självklar iakttagelse som vi alla kan göra dagligen. Om vi sitter på ett tåg är vi ju i allmänhet ovetande om med vilken hastighet vi far fram – om vi inte tittar ut genom fönstret och jämför med vad vi ser. Står vi stilla och ett tåg intill vårt börjar röra sig är det enkelt att dra slutsatsen att vårt eget tåg har startat. Men vi får en hisnande grop i magen när perspektivet förändras och man inser att det nog ändå är det egna tåget som trots allt står still.
Poängen med det ovanstående resonemanget är att ingenting ter sig annorlunda i ens närvaro bara för att tåget rör sig. Alla naturlagar är lika och, det viktigaste av allt, inte ens ljusfarten förändras. Ljushastigheten blir genom det resonemanget den enda hastighet som är absolut och oberoende av hur den mäts. Konsekvenserna blir långtgående vad gäller hur vi uppfattar tid och rum. Newton påstod innan att tid och rum är absoluta. Det fanns ett universellt NU för alla samtidigt. För de flesta människor är detta fortfarande den härskande uppfattningen om tid även om man har svårt att riktigt veta vad tid är finns det vissa egenskaper vi vill ge tiden och inte ta ifrån den. Samtidsbegreppet är det mest rotade av dessa egenskaper. Vi finner det naturligt att tala om att någonting händer precis NU, både här och på andra sidan jorden eller galaxen. Samtidigt. Einstein visade oss, för ett sekel sedan, att sanningen är en annan. I utgångspunkt med relativiteten och med antaganden om den opåverkbara ljushastigheten kunde han argumentera för att rummet och tiden inte är väsenskilda storheter. Tillsammans i den eviga rumtiden bildar de i stället en enhet där det förflutna och framtiden existerar på samma gång. Vad som är tid och vad som är rum beror på vem man frågar. Och detta gäller också vad man menar med NU.
Den speciella relativitetsteorin säger att tiden går långsammare ju snabbare man färdas: den så kallade tidsdilatationen. Jag försöker förklara. För att kunna dra slutsatser om tiden måste vi ha en klocka av ett alldeles speciellt slag, en ljusklocka, bestående av två speglar med en ljusstråle som studsar emellan dem. ”Tick” respektive ”tack” låter det när ljusstrålen träffar speglarna. Vet vi hur lång väg det är mellan speglarna och hur snabbt ljuset rör sig vet vi också hur lång tid det tar mellan ”tick” och ”tack” och på så sätt har vi en enkel klocka.
Vi tänker oss nu att klockan är placerad i ett rymdskepp som rusar förbi oss med otroligt hög fart, hur uppfattar vi då klockans gång? Vi tänker oss speglarna placerade ovanför varandra och att rymdskeppet är på väg, säg, höger. Låt oss följa ljusstrålen på dess väg från den nedre till den övre, då det precis låtit ”tick” och det skall strax låta ”tack”. Vägen blir förstås mycket längre nu eftersom ljusstrålen måste försöka hinna ifatt den undflyende spegeln ovan. Men Einsteins första grundsats var ju att ljuset rör till synes rör sig lika fort även om klockan rör sig. Det måste alltså ta längre tid för ljusstrålen att gå den längre vägen mellan speglarna. Med andra ord: längre tid mellan ”tick” och ”tack” och klockan tycks gå långsammare. Så enkelt är det men läs gärna stycket en till gång. Nu, genom vår tids moderna teknologi, bevisa denna teori. Det finns flera exempel, men att använda atomur-klockor i samband med väldigt snabba farkoster är en metod.
Den allmänna relativitetsteorin förutspår svarta hål. Svarta hål är den mest extrema platsen i universum, och jag kan skriva flera sidor kring dessa skräckinjagande fenomen, men jag håller mig till Einstein. Hur kunde denna man, för hundra år sedan, förutspå svarta hål? Einstein formade under denna tid (några år efter upptäckten med den speciella relativitetsteorin) ett nytt antagande: "Tiden rör sig långsammare, ju närmre ett tungt föremål man är." Märkligt? Ja. jag försöker förklara. Låt oss anta att vi åker pulka. Om vi åker nära ett stort föremål, låt oss säga en stor sten, så försöker vi ju svänga. När vi svänger åker vi ju långsammare. Eller hur? Vi viker av från vår raka bana och det tar därmed längre tid för oss att nå slutet av backen. Ljuset gör samma sak nära ett tungt föremål. Man talar om att Ljuset kröker sig. Men Einsteins första grundsats var ju att ljuset går lika snabbt, oavsett vem som än observerar. Hur går det då ihop? Svaret är att tiden går långsammare! Denna teori gav upphov till den så kallade rumstiden, och den allmänna relativiteroin anses vara den mest komplexa av de två relativitetsteorierna. Rumstiden går att jämföra med en gigantisk studsmatta. En studsmatta utan gränser och kanter. Denna studsmatta motsvarar universum. När du trycker ned någonting tungt kommer studsmattan så klart att gå nedåt. Eller hur? Tänk dig då att denna studsmatta är oändlig och därmed inte påverkas av att du trycker på ett ställe och sen ett till. Vi kan då tänka oss en oändlig studsmatta med planeter, solar och andra himlakroppar på den. Ju tyngre himlakropp, desto mer går ju mattan ned. Den spricker aldrig, men du går ju djupare ned, ju tyngre du är. Ljuset är då något som konstant passerar alla dessa himlakroppar. Ljuset färdas ned i dessa hål och måste så klart ta sig upp igen. Ju större hål, desto längre tid tar det. Eller hur? Den här effekten märks av att det krävs en viss hastighet för att komma från Jordens gravitation. Det krävs exempelvis 5 km/sekunden för att komma härifrån. Från solen krävs det 200 km per sekund. Denna skillnad gör ingen märkbar skillnad i tid. Men låt oss utforska mer exotiska platser, såsom neutronstjärnor. Där är skillnaden märkbar. Det går cirka fem sekunder långsammare per timme. Fortfarande inte imponerad? Det mest extrema exemplet är Svarta hål. Där går inte bara tiden långsammare, där stannar tiden. Tänk dig mattan igen. Om du trycker ned ett föremål med oändlig massa, då blir ju även "gropen" oändligt djup. Ljuset som går ned där kommer aldrig upp igen. Man skulle kunna kalla Svarta hål för gropar, eller avgrunder i den eviga rumstiden. Om du faller ned i denna avgrund, kommer du aldrig, någonsin upp igen, oavsett hur snabbt du färdas - inte ens om du färdas lika snabbt som ljuset. Tyngden skapar ett tillräckligt djupt hål och det tar oändligt lång tid att komma upp därifrån. Eller snarare, tiden stannar. Svarta hål - en avgrund i rumstiden.
Det här är två teorier som Einstein uppställde för cirka hundra år sedan, och man kan bara beundra honom för det. Jag kommer skriva mer om just dessa två teorier senare, och då framförallt om Svarta hål.
**
**
Hästen
Gråt inte, lilla hästen min.
Det skall bli bra.
Det skall bli bra,
när vi kommer till de lugna lunder.
Lilla hästen sova nu.
Lilla hästen vila sig
med ett täcke över sig i den svarta natten.
Kära hästen,
vatten finns och mat finns
för en liten häst,
bröd och socker likaså,
innan Ångest stiger över landen.
Lilla hästen min,
i kriget skall du aldrig ut,
till Polen blir du aldrig såld.
Där det kan bli krig,
dit blir du aldrig såld.
Aldrig i trångt lastrum
under vattenytan
över Östersjön skall du
till de tunga körslor.
Vi stannar här i de öländska lunder.
Ur diktsamlingen Genom nålsögat, 1989.
**
