Båten
*
Envis pockande
Från det akutas mörka horisont
skjuter förtvivlans bloss.
W.H. Auden
Egendomligt vad bra det kändes varje gång jag
beordrades att inställa mig.
Frank Conroy
(...) och den här gången när jag säger nej, och när jag säger det, med tummen vår och ostadig på grepen, kommer minnet tillbaka, bilden som jag har sett för mig så många gånger förut. Luis sitter på den gamla kolonialmuren och tittar ut över havet. När solen går upp, säger han, kan man se tio svarta streck som går rakt ut i det stålgrå vattnet med kanske tjugo meters mellanrum, och när vattnet blir orange och sedan rött kan man se att varje streck består av små svarta prickar och att de rör sig bort från vattnet, tillsammans, helt synkat, och när sedan solen stiger ännu mer på ens högra sida kan man se att var och en av de där svarta prickarna är en man, det är hundratals män, och de håller på att dra upp ett enda jättelikt fisknät ur havet, sakta, bit för bit.
Sista meningarna ur novellen Cartagena av Nam Le.
Fotnot: titeln på inlägget, Båten, är namnet på den novellsamling där just Cartagena finns.
*
