DjupsomYta

*

Sköterskan kom in när Joakim hade gått. Hon gav Jessica litet demerol genom den intravenösa slangen och när Jessica tittade på klockan blev den suddigare och suddigare. Hon kunde inte hänga med minutvisarens rörelse.

Jessica undrade om demerol påverkade ens känslor. Hon kunde se Tobias framför sig och hon kunde även känna honom. Alla känslor för honom fanns kvar. Hennes ögonlock blev tyngre och hon kände en ljummen våg färdas genom henne och tillslut somnade hon.

Hon drev mellan minnen och dröm, men det var inte om Tobias som aldrig mer skulle komma tillbaka, eller om Zod. Det var en lång minnesdröm om Stäk.

Det var den varma sommaren 1999 och precis efter våldtäkten. Hon hade väntat tills Per hade somnat igen. Med ena ögat stängt tittade hon när hans bröst gick upp och ned i en jämn rytm. Hon höll även sitt pekfinger över hans näsborrar och när hon kände att han inte reagerade satte hon sig försiktigt upp i sängen, klev sedan ur den och tog på sig trosorna, bh:n och jeansen. Sedan gick hon på tårna ut genom dörren. Alla hennes vänner sov. Det luktade alkohol. Det var den starkaste doft hon någonsin upplevt. Hon nådde altandörren och gick ut. Det blåste utomhus och hon andades. Hon hörde inget och det var märkligt, hon såg bara på havet framför sig och sedan hoppade hon ned från altanen till gräsmattan och gick barfota ned på stigen till bryggan. När hon nådde bryggan var vågorna så höga att hon kände hur ögonen sved av saltet, men hon vägrade rygga undan och gick längst ut på bryggan och satte sig ned. Hon tittade mot havets horisont och förundrades.

Jessica hade tyckt att Stäk hemsöktes av spöken, att allt som fanns där, dess natur, dess skönhet och allt annat, var hotfullt.

Nu när hon svävade mellan minnen och drogad sömn insåg hon att Stäk inte var hotfullt; det var likgiltigt, totalt likgiltigt. Det vackra Stäk kunde bevittna vad som helst. Dess oförsonliga skönhet framhävde bara naturens, den mångfärgiga maskinens, likgiltighet. Stäks ljuvlighet hånade vårt öde.

Hon satt kvar på den hårda bryggan med fötterna i vattnet och såg nu att hon hade fått en sticka. Hon kände ingen smärta. Framför henne fanns den stora horisonten, livsfarlig att nå. Bakom henne vandrade klockan vidare.

Hon tittade tillbaka mot horisonten och himmelen och funderade;

I världen finns ingen nåd; vi skapar nåd. Det finns inga känslor, ingen smärta, inga tankar, inga brott. Vi skapar dem och de berör bara oss och ingen annan.

Hon förstod det så väl att hon kände det som om ett pistolskott hade träffat henne mitt i bröstet.

Ja, hon hade haft fel beträffande Stäk. Hon hade alltid haft fel. Stäk hemsöks inte av spöken, det är vi, människor, som hemsöks.

Och det kommer aldrig Stäk bry sig om.