DjupsomYta

*

Den natten ser jag ett spöke.

Jag vet inte om ordet ”spöke” är den rätta benämningen men ofta saknar det vi känner och ser definitiva termer. Det är egentligen ganska egendomligt, men samtidigt genialt, om man tänker efter; vi försöker beskriva allt vi kan skildra, vår ”verklighet”, i termer och sedan vill vi forma nya skildringar av det vi redan be­skrivit. Känslor, uttryck, aspekter och ja, listan blir för lång – men vi blir aldrig klara. Slutsatsen borde nog bli att allting egentligen är en enda tolkning, en tolkning som muterar och utvecklas in i nya (eller gamla) former och gestaltningar, att ”verkligheten” - ”allting” – bara är en metafor? Allting är alltså en metafor? Språk och verklighet går in i varandra och ingenting blir någonsin helt rätt? Allt är en meta­for. Nog om det här, Jag kommer från ämnet.

Den natten ser jag ett ”spöke.” Jag kände det. Det var ingen levande kropp. Det var inte något verkligt som hörde till denna värld. Det förstod jag efter att bara ha kastat en blick på det.

Jag vaknar av en främmande närvaro. Då ser jag flickan. Det är mitt i natten, klockan tre om jag minns rätt, men det är ändå egendomligt ljust i rummet. Det är månljuset.

Jag är säker på att jag hade dragit för gardinerna innan jag lade mig, men nu är de helt fråndragna. Hennes silhuett avtecknar sig tydligt i skenet i grått. Månens ljus omsluter henne.

Hon är i min egen ålder, nja kanske lite yngre. Flickan är liten och gra­cil, men hon sitter rak på stolen bredvid min säng. Hon ser skör ut. Hennes hår når strax nedanför axlarna, luggen täcker pannan. Flickan har en ljusblå klänning på sig, den är varken kort eller lång. Hon har ingenting annat på sig. Hennes nacke är så vacker.

Hon sitter på stolen med huvudet lutat i händerna och ser mot månen. Och så tänker hon på något. Det ser inte ut som om hon grubblar, snarare som om hon förlorat sig i ett minne någonstans i tiden. Ibland ler hon men det är svårt att avgöra eftersom hon sitter i motljus. Jag låtsas sova. Jag vill inte störa henne så jag håller andan.

Jag vet att hon är ett spöke. Jag vet att hon har klivit ur någon annans dröm. Hennes rena skönhet inger mig en känsla som påminner om sorg. Det är märkligt, men den här känslan känns självklar fast samtidigt inte av denna värld.

Både hon och rummet badar i månljus. Hon rör sig inte, bortsett från ett leende då och då och att hon rör lite på hakan vilket ändrar hennes vinkel. Jag hör ingenting. Jag känner ingenting. Jag tänker ingenting. Jag ser. Som om jag har dött utan att märka det. Jag har försvunnit och sjunkit till en tidlös värld med den här flickan, ett havsdjup där allt står stilla – även tiden – och som badar i grått månljus. Plötsligt tar hon bort händerna och lägger dem i knät. Hon slutar betrakta månen och tittar runt i mitt rum. Hon tittar förbi mig och sedan tillbaka och sedan fäster hon blicken på just mig. Jag håller andan. Tittar hon på mig? Tittar hon på något bortom mig?

På havets absoluta botten är det tyst och stilla. Där ligger ensamheten i vattnets mörka totalhet. Det lilla månljus som letar sig ned nuddar bara oss – henne och mig. Runt omkring oss är det mörkt – mörkare än vad som går att föreställa sig. Det finns inget liv här. Det kan omöjligt finnas liv här.

Tidsbegreppen har gått förlorade. Tiden förlängs, krymper, stannar, allt beroende på vad min andning anser nödvändig. Hon reser sig upp utan förvarning och går ut. Dörren öppnas inte men hon försvinner.

Jag ligger kvar i sängen ett tag. Jag hoppas på att hon skall komma tillbaka… nej, jag ber innerligt att hon skall komma tillbaka. Hon kommer inte. Jag blundar igen och sedan vaknar jag. När jag förstår att solen just stigit upp och att dörren står öppen, tittar jag på stolen. Den ser varm ut. Sedan känner jag att ögo­nen är torra och känner en ilning på kinderna. Kudden är kall och blöt, det verkar som om jag har gråtit i sömnen. Jag har ingen aning om varför.

*