DjupsomYta

*

När det det postindustriella samhället växer, förlorar vi tid - känns det som. Eller snarare, vi får mindre tid över. Vi måste hinna med fler saker. Vi får mer och mer bråttom. Som effekt blir vi mer inåtvända och egocentriska; det är inte längre viktigt med resonemang eller djupa konversationer med ett vinglas natten lång, nej, det som är viktigt är det jag säger och det jag tycker, punkt. Det märks bland annat i litteraturen och i ett av vår samtids märkligaste tekniska fenomen; bloggen.

I takt med att människans törst efter kunskap och vetenskap, hennes betraktande av det estetistiska och det sköna, och vår förmåga att förstå, ökade i kombination med nyare tekniska innovationer och framsteg minskade kyrkans inflytande. Vi resonerade kring saker. Vi argumenterade, vetenskapen och konsten blomstrade och vi började förstå mer om det som sker runt omkring oss. 1800- och 1900-talet skulle bli kantat av nya upptäckter och tragedier.

Inom all vetenskap har det alltid varit viktigt med objektivitet. Inom konsten, tvärtom. Genom objektiviteten kan man stödja ett filosofiskt eller vetenskapligt resonemang och således gå vidare. Detta märktes också under de tre senaste seklerna; objektiviteten förde oss vidare, både i litteraturen och vetenskapen. Det ledde till mycket, på gott och ont, och värt att nämna är alla de stora revolutionerna följder av detta tänkande. Man frågade sig varför och gick sedan vidare utifrån ett logiskt resonemang. Så utvecklas ett samhälle - antingen mot det sämre, eller mot det bättre. Men det utvecklas.

I dagens samhälle är vi fortfarande objektiva. Mer än någonsin kanske. Det fria tänkandet har kanske aldrig varit mer fritt än just nu. Religionens restriktioner och särskilda bestämda normer bland människor minskar och vi tillåts tänka öppet och fritt. Genom en av 1900-talets främsta tekniska innovationer, Internet, lyckas vi med detta mer än någonsin. Världen har både krympt och förstorats. Vi kan numera färdas, genom cyberrymden, på jättelika avstånd som våra förfäder bara kunde drömma om. Möjligheterna är enorma.

Men alla dessa nyare och mer avancerade tekniska innovationer som speglat det sena 1900- och tidiga 2000-talet har medfört några små bieffekter; vi blir mer och mer stressade. Det är ett faktum. Den vanligaste psykiska störningen är, utan tvekan, ångest. Den psykiska ohälsan ökar i västvärlden. Vi har fler möjligheter än någonsin att lyckas och hävda oss på - då borde väl risken för att misslyckas minska? Det här tänkandet, har medfört större konsekvenser än vad någon någonsin kunde förutsäga. Det här kan jag egentligen skriva om på flera sidor men det får räcka med den här slutsatsen; vi har helt enkelt fått mer bråttom än någonsin förr. Våra möjligheter att utföra saker är större än någonsin tidigare och vi är hela tiden på helspänn (inte konstigt att massage blivit så populärt det senaste seklet? - skämt åsido).

Vi har bråttom, och vi blir mer inåtvända och egocentriska. Det märks först och främst i litteraturen; de flesta författare använder sig numera av ett "jag - perspektiv". Det är omöjligt att inte märka. I all fantasy och sience fiction är detta perspektiv omöjligt, här fungerar bara ett "allsvetande - perspektiv" men i övrigt är den större delen av västerländsk litteratur numera i ett "jag - perspektiv". Till skillnad från förr - det ansågs för djärvt, för osympatiskt, för inåtvänt och för enkelt att använda sig av detta perspektiv istället för det andra, men inte numera. Vad beror det på? Jag vet inte, men min gissning är att vi faktiskt blir mer och mer inåtvända.

Vi har alla märkt av det senaste tekniska fenomenet; bloggen. Vissa gillar eller älskar dessa "cyperspacadedagböcker" emedan andra näst intill kräks på dem. Egentligen kom det inte oväntat, Internet gav ju sådana oändliga möjligheter. För trehundra år sedan var tidsskrifter vår tids bloggar. Varför? Jo, likt bloggar, var tidsskrifter nytt och spännande, man fick ju aldrig resonera öppet innan, ty religionen förhindrade det. Man kunde till och med bli bränd på bål eller förföljd. Nu är bloggar den tidens motsvarighet, och jag ser ingen hejd på det. Folk till och med tjänar pengar (ja - stora pengar) på att skriva dagligen på dessa bloggar och berätta om sitt liv, eller sina tankar, känslor, modekunskaper, politiska åsikter och ja - listan kan bli för lång. Det är enkelt att nå många, eftersom vi med dagens teknik kan få tillgång på Internet både snabbare, enklare och billigare. Man kan t.o.m. sitta på en båt ute i Stilla Havet och läsa om någon som skriver om vad dennes katt åt idag. Fisklunch? Jag vet inte, men vad jag vet är följande; alla bloggar, inklusive min, har EN ENDA SAK gemensamt. Vad är denna, enda sak, som vi alla författare till dessa bloggar har gemensamt? Jo, det är bristen på resonemang och diskussion och överflödet av åsikter, tankar och ståndpunkter. Allt vi skriver drunknar i Cyberrymden. Ingen får chansen att kritisera, ty, mängden är för stor, och vi eländiga bloggförfattare skiter rent utsagt i att föra ett resonemang med vetenskaplig grund, objektiviteten som vi har så mycket att tacka för. Vi har vänt oss inåt och det handlar ENBART om vad vi tycker, vad vi vill, vad vi gör och känner etc. Vi bjuder aldrig upp till diskussion. Den diskussion som finns, existerar i form av kommentatorkritik som ingen sen bryr sig om att kritisera. Det finns alltså inget rätt eller fel i det folk skriver och tycker. Är då detta fenomen bra? Ja, det låter oss vara fria - precis som målet har varit de senaste tre hundra åren. Men samtidigt ökar risken att vi bokstavligt talat dränks i en värld där ingen information, tanke, åsikt eller ståndpunkt resonerar kring eller kritiseras på riktigt sätt. Det här egocentriska förhållningssättet har en risk, och den risken är att vi skall falla tillbaka, falla tillbaka där vi var för flera år sedan men på ett omvänt sätt. Och det är så här det är, punkt.

*