DjupsomYta

Fortfarande

Nu har du flyttat tillbaka, säger Ville.

Japp, säger jag.

Min mobil har, trots att det är den senaste från Nokia, dålig täckning i bostadshuset som jag just flyttat in i.

Hur känns det? frågar han innan samtalet bryts.

Jag hade trott att Huvudsta skulle vara sig likt, men när jag åkte hit behövde jag backa bilen ur en återvändsgränd i Jungfrudansen. Också Huvudstagatan har förändrats: Här finns solarier, pizzerior och affärer som jag inte minns. Videohyr är borta liksom den lilla affären jag brukade köpa mitt lördagsgo­d­is i. Har gatan blivit mindre? Puben och restaurangen Huvudsta finns dock kvar, till­sammans med alla fyllon.

När jag går i lägenheten känns väggarna mer färglösa och hårda än den gången förra veckan: Jag hade, av någon an­ledning, förväntat mig en varm doft, en doft jag skulle känna igen, men istället luktade lägenheten liksom ingenting.

Jag tar mig förbi flyttkartongerna framför kylskåpet och upptäcker att det inte fungerar.

Ville svarar efter fem signaler.

Vi äter middag ute, säger jag som en fråga.

Gärna, svarar han. Vi kan ju hänka med Axel och Tompa.

Axel och Tompa, säger jag. Visst, var går vi då? Ska vi ta restaurangen vid vattnet eller…

Nej fan, avbryter han mig. Det blir HV, möts om en timme?

HV?

Huvudstapuben, det är match ikväll. Hade du glömt bort det? Ville skrattar när han säger det, lol, säger han.

Jag svarar inte direkt utan ser genom fönstret längre bort på Huvudstagatan där Huvudsta lig­ge­r. Jag suckar tyst.

Okej, syns utanför.

***

Med en öl i varje hand sätter sig Ville vid bordet och vi fort­sätte­r att diskutera ett, för mig, bekant rättsämne: Jag försöker för­klara varför en misstänkt våldtäktsman gick fri med den för­klaring­en att bevismaterialet inte räckte. Jag försöker förklara att man hellre låter tio misstänkta gå fria än att en oskyldig blir dömd, men Ville avbryter mig:

Polisen och domstolssytemet är fuckade, säge­r han. Varenda blattejävel kan ju våldta utan att nån gör ett skit.

Innan jag hinner svara ställer sig plötsligt Max vid vårt bord. Jag tittar först på Ville och sedan på Tompa och Axel. Ljudet av matchen och fyl­lonas rop när AIK har fotbollen, blandas med doften från alla hamburgetallrikar inne i lokalen. Alltsammans känns fuktigt.

Max sätter sig framför mig.

Tjenare mannen, läget då? frågar han.

Jag svarar honom och jag betraktar dem: Mina vän­ner från barndomen och ungdomen, och ”Maxen”, som slagits för Firman fler gånger än någon annan, och när han frågar mig hur det känns att vara en sån där stekare, säger jag ingenting, och han lutar han sig bakåt i sin stol och knäpper händerna bakom nacken. Till och med mörkret i hans armhålor andas fortfarande våld. Vi betraktar varandra och när insikten kommer är det helt utan glädje. Du är inte Max, säger en röst i mitt huvud, och jag känner hans blick. Sedan frågar en annan röst: Vad gör du här? Och när den säger det tror jag att ingenting har förändrats samtidigt som allting kanske har det.

*