Rättsfallskoncentrat, NJA 1985 s. 717
NJA 1985 s. 717 Shep Proudfoot, grupp III
Fakta
En köpare och en försäljare förhandlade om leverans av ett monteringsfärdigt trähus med delvis anpassade villkor. På en förtryckt avtalsblankett, tillhandahållen av bolaget, nedtecknades resultatet som bl.a. innebar ett vederlag på SEK 233 212. Avtalet undertecknades d 25 februari av köparen allena och sändes, enligt instruktioner från försäljaren, till huvudkontoret för att där signeras av behörig företrädare. Köparen ansåg att ömsesidig bundenhet uppstod d 25 februari, emedan bolaget menade att avtalet undertecknats av behörig person d 6 mars och att bundenhet därmed uppstått först vid den tidpunkten.
Rättsfråga
Rättsfrågan avser frågan, huruvida en försäljare hade behörighet att lämna ett för huvudmannen bindande anbud.
HD:s lösning
En första förutsättning för det i frågan aktuella bindande anbudet är att handlingen till sitt innehåll utgick från någon som på bolagets vägnar var behörig att ingå avtal med köparen. Hade säljaren behörighet att inge bindande anbud å huvudmannens vägnar och uppstod därmed ett ömsesidigt bindande avtal d 25 februari? Eftersom det saknades stöd för att anse att någon sådan befogenhet grundats på ett meddelande från bolagets sida, krävdes att omständigheterna i övrigt kunde göra det plausibelt att anta att säljaren innehavt den nödvändiga avtalsbehörigheten. Trähusfabrikers Riksförbund och konsumentverket lämnade yttranden i målet. Av deras yttranden framgick att en behörighet för vilken försäljare för trähustillverkare att på företagets vägnar träffa avtal med köpare i allmänhet saknas. Deras yttrande pekade alltså mot att någon sådan sedvana inom branschen inte fanns. Att beakta var även det stora vederlaget på SEK 233 213. Blanketten, som bar rubriken ”leveransavtal”, upptog bolaget som säljare. Det fanns också plats för anteckningar om exempelvis ”säljarens ombud”, men det saknades däremot något utrymme för ombudets namnunderskrift. Ställningsfullmakt, som kräver sedvänja eller lag, kunde alltså inte tillskrivas säljaren. Bolagets beteende i övrigt kunde heller inte ge köparen fog att förutsätta att säljaren hade behörighet. Något för bägge parterna bindande avtal kom inte till stånd d 25 februari. HD fastställde HovR:ns domslut och biföll bolagets talan.
Egen kommentar
Av stor betydelse för målets utgång synes ha varit att enligt gängse branschsedvänja sådan försäljare saknat behörighet att träffa avtal. Det aktuella målet antyder alltså att det är upp till den som hävdar att sedvänja finns, att även bevisa förekomsten av densamma, eftersom den förlorande parten tydligen inte styrkt förekomsten av sedvana. Av ytterligare intresse är även följande. Minoriteten i HD (2/3) ansåg att köparen på grund av omständigheterna haft fog för att anta, att försäljaren hade behörighet, och för att uppfatta den tillsända handlingen som ett slutligt anbud från företaget; Någon bestämmelse om att avtal kommer till stånd först med säljföretagets godkännande av köparens beställning fanns inte i formuläret, något som annars var vanligt. Framförallt minoritetens uttalande utvisar, att om huvudmannen beter sig på ett sådant sätt att tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet så ansvarar huvudmannen på grund av det. Något som saknades i både minoritetens och majoritetens domskäl var en konsekvensanalys angående följderna med den slutsatsen att säljaren, i det aktuella fallet, äger respektive saknar, behörighet att för huvudmannen ange ett bindande anbud.
