Rättsfallskoncentrat, NJA 2002 s. 244
NJA 2002 s. 244 Pelle Svanslös, grupp III
Fakta
En norsk medborgare, M, sålde 1988 genom två avtal sina aktier i ett större svenskt aktiebolag till ett annat svenskt aktiebolag för en summa av NOK 110 miljoner. För att säkra krediten krävde M att aktieförvärvaren utfärdade bankgarantier. Aktieförvärvaren tog av den anledningen kontakt med sin bank och sin kontaktperson på banken, R. A., som anordnade två bankgarantier om SEK 32 miljoner respektive SEK 18 miljoner till förmån för M. Sedan M mottagit bankgarantierna slutfördes aktieförsäljningen, varmed aktieförvärvaren blev ägare av samtliga de ifrågavarande aktierna. Aktieförvärvarens kontaktman i banken, R. A., var vice kontorschef, chef för företagsgruppen och delegat sedan ett tiotal år i banken.
Rättsfrågan
Rättsfrågan avser frågan, huruvida den bankanställde, R. A., hade ställningsfullmakt och därmed behörighet att rättshandla för banken i aktuellt hänseende.
HD:s lösning
Var R. A., som ostridigt överskred sin befogenhet, behörig att binda banken till de anordnade bankgarantierna? I två äldre rättsfall, NJA 2001 s. 191 I och NJA 2001 s. 192 II, med likadana rättsfrågor, yttrade sig Svenska Bankföreningen. Yttrandena bestod bl.a. i att en bankkund har ett skyddsintresse i och med att denne skall kunna förlita sig på de besked som en anställd på en bank meddelar; Emellertid är det rimligt att en kund kontrollerar om formella förutsättningar för att träffa avtal existerar, men bara om det finns en anledning för kunden att känna stark osäkerhet i fråga om den anställdes behörighet eller befogenhet. Bankföreningens slutsats blev i båda målen att en ställningsfullmakt förelåg och att den bankanställde därmed hade behörighet att träffa avtal. HD kom fram till samma slutsats. Bankföreningens nya yttrande i det aktuella fallet gav inte stöd för att den vanliga uppfattningen i branschen vid den aktuella tiden var att en bank måste infria en garanti som utfärdats av en banktjänsteman i R. A:s ställning. Detta sammanhänger delvis med att Bankföreningens yttranden angående de praktiska skäl för ställningsfullmakt i 2001 års mål inte gör sig gällande i samma utsträckning, när det handlar om en beneficient, dvs. en tredje man, M, som har ett rättsförhållande med en bankkund och som därmed inte är i kontakt med banken. I det aktuella fallet måste också märkas att de omtvistade bankgarantierna löd på avsevärda belopp (50 miljoner kronor) i relation till kontorets omsättning (250 miljoner kronor). R. A. kunde inte anses ha haft allmän ställningsfullmakt att utfärda de omtvistade bankgarantierna. M:s käromål lämnades utan bifall.
Egen kommentar
HD:s synsätt är förvånande. Bankkunden i det aktuella fallet var ju faktiskt uppdragsgivaren - det var lika viktigt för bankkunden som för beneficienten att bankgarantierna var bindande för banken! Dock är det största problemet med HD:s ståndpunkt att tredje mans skyddsintresse är mindre än den bankkund som givit banken i uppdrag att utfärda förbindelserna. Tredje man skall skyddas och inte tvärtom lida stor skada. Rättsfallet får konsekvenser då beneficienter nog får svårt att acceptera att deras undersökningsplikt gällande banker är oerhört omfattande. Det måste tilläggas att HD:s syn på on demand-garantier (se s. 254 i rättsfallet) inte fick plats i HD:s lösning.
