DjupsomYta

*

När det det postindustriella samhället växer, förlorar vi tid - känns det som. Eller snarare, vi får mindre tid över. Vi måste hinna med fler saker. Vi får mer och mer bråttom. Som effekt blir vi mer inåtvända och egocentriska; det är inte längre viktigt med resonemang eller djupa konversationer med ett vinglas natten lång, nej, det som är viktigt är det jag säger och det jag tycker, punkt. Det märks bland annat i litteraturen och i ett av vår samtids märkligaste tekniska fenomen; bloggen.

I takt med att människans törst efter kunskap och vetenskap, hennes betraktande av det estetistiska och det sköna, och vår förmåga att förstå, ökade i kombination med nyare tekniska innovationer och framsteg minskade kyrkans inflytande. Vi resonerade kring saker. Vi argumenterade, vetenskapen och konsten blomstrade och vi började förstå mer om det som sker runt omkring oss. 1800- och 1900-talet skulle bli kantat av nya upptäckter och tragedier.

Inom all vetenskap har det alltid varit viktigt med objektivitet. Inom konsten, tvärtom. Genom objektiviteten kan man stödja ett filosofiskt eller vetenskapligt resonemang och således gå vidare. Detta märktes också under de tre senaste seklerna; objektiviteten förde oss vidare, både i litteraturen och vetenskapen. Det ledde till mycket, på gott och ont, och värt att nämna är alla de stora revolutionerna följder av detta tänkande. Man frågade sig varför och gick sedan vidare utifrån ett logiskt resonemang. Så utvecklas ett samhälle - antingen mot det sämre, eller mot det bättre. Men det utvecklas.

I dagens samhälle är vi fortfarande objektiva. Mer än någonsin kanske. Det fria tänkandet har kanske aldrig varit mer fritt än just nu. Religionens restriktioner och särskilda bestämda normer bland människor minskar och vi tillåts tänka öppet och fritt. Genom en av 1900-talets främsta tekniska innovationer, Internet, lyckas vi med detta mer än någonsin. Världen har både krympt och förstorats. Vi kan numera färdas, genom cyberrymden, på jättelika avstånd som våra förfäder bara kunde drömma om. Möjligheterna är enorma.

Men alla dessa nyare och mer avancerade tekniska innovationer som speglat det sena 1900- och tidiga 2000-talet har medfört några små bieffekter; vi blir mer och mer stressade. Det är ett faktum. Den vanligaste psykiska störningen är, utan tvekan, ångest. Den psykiska ohälsan ökar i västvärlden. Vi har fler möjligheter än någonsin att lyckas och hävda oss på - då borde väl risken för att misslyckas minska? Det här tänkandet, har medfört större konsekvenser än vad någon någonsin kunde förutsäga. Det här kan jag egentligen skriva om på flera sidor men det får räcka med den här slutsatsen; vi har helt enkelt fått mer bråttom än någonsin förr. Våra möjligheter att utföra saker är större än någonsin tidigare och vi är hela tiden på helspänn (inte konstigt att massage blivit så populärt det senaste seklet? - skämt åsido).

Vi har bråttom, och vi blir mer inåtvända och egocentriska. Det märks först och främst i litteraturen; de flesta författare använder sig numera av ett "jag - perspektiv". Det är omöjligt att inte märka. I all fantasy och sience fiction är detta perspektiv omöjligt, här fungerar bara ett "allsvetande - perspektiv" men i övrigt är den större delen av västerländsk litteratur numera i ett "jag - perspektiv". Till skillnad från förr - det ansågs för djärvt, för osympatiskt, för inåtvänt och för enkelt att använda sig av detta perspektiv istället för det andra, men inte numera. Vad beror det på? Jag vet inte, men min gissning är att vi faktiskt blir mer och mer inåtvända.

Vi har alla märkt av det senaste tekniska fenomenet; bloggen. Vissa gillar eller älskar dessa "cyperspacadedagböcker" emedan andra näst intill kräks på dem. Egentligen kom det inte oväntat, Internet gav ju sådana oändliga möjligheter. För trehundra år sedan var tidsskrifter vår tids bloggar. Varför? Jo, likt bloggar, var tidsskrifter nytt och spännande, man fick ju aldrig resonera öppet innan, ty religionen förhindrade det. Man kunde till och med bli bränd på bål eller förföljd. Nu är bloggar den tidens motsvarighet, och jag ser ingen hejd på det. Folk till och med tjänar pengar (ja - stora pengar) på att skriva dagligen på dessa bloggar och berätta om sitt liv, eller sina tankar, känslor, modekunskaper, politiska åsikter och ja - listan kan bli för lång. Det är enkelt att nå många, eftersom vi med dagens teknik kan få tillgång på Internet både snabbare, enklare och billigare. Man kan t.o.m. sitta på en båt ute i Stilla Havet och läsa om någon som skriver om vad dennes katt åt idag. Fisklunch? Jag vet inte, men vad jag vet är följande; alla bloggar, inklusive min, har EN ENDA SAK gemensamt. Vad är denna, enda sak, som vi alla författare till dessa bloggar har gemensamt? Jo, det är bristen på resonemang och diskussion och överflödet av åsikter, tankar och ståndpunkter. Allt vi skriver drunknar i Cyberrymden. Ingen får chansen att kritisera, ty, mängden är för stor, och vi eländiga bloggförfattare skiter rent utsagt i att föra ett resonemang med vetenskaplig grund, objektiviteten som vi har så mycket att tacka för. Vi har vänt oss inåt och det handlar ENBART om vad vi tycker, vad vi vill, vad vi gör och känner etc. Vi bjuder aldrig upp till diskussion. Den diskussion som finns, existerar i form av kommentatorkritik som ingen sen bryr sig om att kritisera. Det finns alltså inget rätt eller fel i det folk skriver och tycker. Är då detta fenomen bra? Ja, det låter oss vara fria - precis som målet har varit de senaste tre hundra åren. Men samtidigt ökar risken att vi bokstavligt talat dränks i en värld där ingen information, tanke, åsikt eller ståndpunkt resonerar kring eller kritiseras på riktigt sätt. Det här egocentriska förhållningssättet har en risk, och den risken är att vi skall falla tillbaka, falla tillbaka där vi var för flera år sedan men på ett omvänt sätt. Och det är så här det är, punkt.

*

*

Sköterskan kom in när Joakim hade gått. Hon gav Jessica litet demerol genom den intravenösa slangen och när Jessica tittade på klockan blev den suddigare och suddigare. Hon kunde inte hänga med minutvisarens rörelse.

Jessica undrade om demerol påverkade ens känslor. Hon kunde se Tobias framför sig och hon kunde även känna honom. Alla känslor för honom fanns kvar. Hennes ögonlock blev tyngre och hon kände en ljummen våg färdas genom henne och tillslut somnade hon.

Hon drev mellan minnen och dröm, men det var inte om Tobias som aldrig mer skulle komma tillbaka, eller om Zod. Det var en lång minnesdröm om Stäk.

Det var den varma sommaren 1999 och precis efter våldtäkten. Hon hade väntat tills Per hade somnat igen. Med ena ögat stängt tittade hon när hans bröst gick upp och ned i en jämn rytm. Hon höll även sitt pekfinger över hans näsborrar och när hon kände att han inte reagerade satte hon sig försiktigt upp i sängen, klev sedan ur den och tog på sig trosorna, bh:n och jeansen. Sedan gick hon på tårna ut genom dörren. Alla hennes vänner sov. Det luktade alkohol. Det var den starkaste doft hon någonsin upplevt. Hon nådde altandörren och gick ut. Det blåste utomhus och hon andades. Hon hörde inget och det var märkligt, hon såg bara på havet framför sig och sedan hoppade hon ned från altanen till gräsmattan och gick barfota ned på stigen till bryggan. När hon nådde bryggan var vågorna så höga att hon kände hur ögonen sved av saltet, men hon vägrade rygga undan och gick längst ut på bryggan och satte sig ned. Hon tittade mot havets horisont och förundrades.

Jessica hade tyckt att Stäk hemsöktes av spöken, att allt som fanns där, dess natur, dess skönhet och allt annat, var hotfullt.

Nu när hon svävade mellan minnen och drogad sömn insåg hon att Stäk inte var hotfullt; det var likgiltigt, totalt likgiltigt. Det vackra Stäk kunde bevittna vad som helst. Dess oförsonliga skönhet framhävde bara naturens, den mångfärgiga maskinens, likgiltighet. Stäks ljuvlighet hånade vårt öde.

Hon satt kvar på den hårda bryggan med fötterna i vattnet och såg nu att hon hade fått en sticka. Hon kände ingen smärta. Framför henne fanns den stora horisonten, livsfarlig att nå. Bakom henne vandrade klockan vidare.

Hon tittade tillbaka mot horisonten och himmelen och funderade;

I världen finns ingen nåd; vi skapar nåd. Det finns inga känslor, ingen smärta, inga tankar, inga brott. Vi skapar dem och de berör bara oss och ingen annan.

Hon förstod det så väl att hon kände det som om ett pistolskott hade träffat henne mitt i bröstet.

Ja, hon hade haft fel beträffande Stäk. Hon hade alltid haft fel. Stäk hemsöks inte av spöken, det är vi, människor, som hemsöks.

Och det kommer aldrig Stäk bry sig om.

För trailern till filmen Brazil se ovan.

Jag tror inte det är så många som vet det men Brazil är en av mina favoritfilmer genom tiderna. Varför? Jo, för att den har allt jag älskar när det kommer till film; surrealism, svart komedi, härliga skämt, dramatisk intensitet och den där märkliga främmande overkliga atmosfären.

En av de mest skrämmande och mardrömslika böcker jag läst är George Orwells 1984 och jag tror att Brazil är en komisk version av den (värt att nämna är att filmatiseringen av boken 1984 med samma namn och som också kom ut 1984 är en oerhört bra film och samtidigt nästan lika skrämmande som boken - med John Hurt i huvudrollen). Brazil visar oss hur byråkratin dödar oss, hur materialismen kan vara viktigare än mänskligt liv och våra konstanta försök att förneka ansvar. Bildspråket i filmen är ibland humoristiska och serietidningsliknande men de kan samtidigt bli mörka och oroande - som liksom är filmens själva ton. Brazils futuristiska värld är en värld som vi kan se många spår av i vår egen samtid idag. Filmen visar också hur vi onödigt komplicerar saker för att förmodligen göra allting bättre för oss själva. Brazils enda baksida är actionscenerna. Regissören Terry Gilliam (som också regisserat 12 monkeys - en annan av mina favoritfilmer) erkände faktiskt att han inte kunde komma på några bra och kreativa sätt för folk att skada varandra, men förutom det älskar jag verkligen den här filmen, även om "älskar" är ett starkt ord. Jag gillar hur mörk den är, jag gillar hur dramatisk den är, jag gillar hur märklig den är och jag gillar hur rakt på sak den är, och jag gillar hur kompromisslös den är. Varje gång jag ser den, märker jag någonting nytt med den - en ny symbol, en ny replik eller något i förgrunden. Filmer som fortsätter att utvecklas, och vars budskap blir mer och mer sanna med tiden, är alltid bra filmer - och Brazil är sannerligen en sådan. Den här filmen är unik, kreativ och riktigt jävla bra. Se den, även om ni inte är vana med dess filmkonst.

*

Trots dugliga premisser från ettan, stora resurser i form av pengar samt en imponerande samling skådespelare är ”Iron man 2” en riktig ”Shitfest” med lama actionscener, dålig karaktärsutveckling, en djungel av robotar samt hög ljudnivå.

När det gällde Iron man nummer ett kunde man förlåta filmens krystade intrig. Där fanns stadig action, en bra skapelse med en bra premiss och en smula hyfsat skådespeleri fast dock med klichéer.

När det gäller film nummer två finns det inga sådana förbehåll alls. Överhuvudtaget. Trots sin skådespelarlista med bland annat Gwyneth Paltrow, Samuel L Jackson, Scarlett Johansson (som faktiskt erbjuder två läckra fightingscener), Mickey Rourke och Robert Downey Jr i titelrollen, och massor av resurser i pang-pangverkstaden och i robotbranschen med en högteknologisk sfär har jag svårt att förlåta någonting, överhuvudtaget, i Jon favreaus förtvivlade mix av medelålders narcissistiska och egocentriska vapentillverkare på catwalken, bilåkning i Monaco, sedvanligt skitsnack om det ekologiskt bästa, en vodkabaserad övertatuerad ryss (spelad av Mickey Rourke med en fånig rysk accent – var det bara jag som märkte att han hade silverfärgade naglar?!) med stål i tänderna, koreograferade kung-fu sparkar och en återkommande utsikt genom en videohjälm med en känsla av klaustrofobi (lägg märke till att ingen svettas i hjälmarna trots bristen på luft och striden för livet).

Inte ens de speedade försöken till insikt i dialogerna kan maskera den totala bristen på spänning och nerv filmen igenom. När väl filmen erbjuder action mot slutet är scenerna fördummade, förkortade och ärligt talat lama. Jag trodde aldrig att en duell mellan Rourke och Downey i robotdräkter skulle kunna bli så tafatt. Och de fläskiga rocklåtarna som stundvis bryter in i filmens handling förhöjer eller tillägger ingenting i detta tröttsamma hantverk. Låtarna höjer bara bullernivån. De mesta av dialogerna innehåller ett konstant ”bitch and moan” (även när Downey håller på att dödas av ett gäng irriterade drönare) mellan huvudpersonerna. Det är också mycket förklaring och idé men trots det ingenting som händer. Och trots inhoppen från ”Nick Fury” samt ”Svarta änkan” förblir Iron man 2 en djungel av leksaksaction och väldigt dålig film i förhållande till kostnaderna. Ett ”shitfest” av biofilm inte värt pengarna. Här finns ingenting alls att förlåta.

1,5/6

*

*

Den natten ser jag ett spöke.

Jag vet inte om ordet ”spöke” är den rätta benämningen men ofta saknar det vi känner och ser definitiva termer. Det är egentligen ganska egendomligt, men samtidigt genialt, om man tänker efter; vi försöker beskriva allt vi kan skildra, vår ”verklighet”, i termer och sedan vill vi forma nya skildringar av det vi redan be­skrivit. Känslor, uttryck, aspekter och ja, listan blir för lång – men vi blir aldrig klara. Slutsatsen borde nog bli att allting egentligen är en enda tolkning, en tolkning som muterar och utvecklas in i nya (eller gamla) former och gestaltningar, att ”verkligheten” - ”allting” – bara är en metafor? Allting är alltså en metafor? Språk och verklighet går in i varandra och ingenting blir någonsin helt rätt? Allt är en meta­for. Nog om det här, Jag kommer från ämnet.

Den natten ser jag ett ”spöke.” Jag kände det. Det var ingen levande kropp. Det var inte något verkligt som hörde till denna värld. Det förstod jag efter att bara ha kastat en blick på det.

Jag vaknar av en främmande närvaro. Då ser jag flickan. Det är mitt i natten, klockan tre om jag minns rätt, men det är ändå egendomligt ljust i rummet. Det är månljuset.

Jag är säker på att jag hade dragit för gardinerna innan jag lade mig, men nu är de helt fråndragna. Hennes silhuett avtecknar sig tydligt i skenet i grått. Månens ljus omsluter henne.

Hon är i min egen ålder, nja kanske lite yngre. Flickan är liten och gra­cil, men hon sitter rak på stolen bredvid min säng. Hon ser skör ut. Hennes hår når strax nedanför axlarna, luggen täcker pannan. Flickan har en ljusblå klänning på sig, den är varken kort eller lång. Hon har ingenting annat på sig. Hennes nacke är så vacker.

Hon sitter på stolen med huvudet lutat i händerna och ser mot månen. Och så tänker hon på något. Det ser inte ut som om hon grubblar, snarare som om hon förlorat sig i ett minne någonstans i tiden. Ibland ler hon men det är svårt att avgöra eftersom hon sitter i motljus. Jag låtsas sova. Jag vill inte störa henne så jag håller andan.

Jag vet att hon är ett spöke. Jag vet att hon har klivit ur någon annans dröm. Hennes rena skönhet inger mig en känsla som påminner om sorg. Det är märkligt, men den här känslan känns självklar fast samtidigt inte av denna värld.

Både hon och rummet badar i månljus. Hon rör sig inte, bortsett från ett leende då och då och att hon rör lite på hakan vilket ändrar hennes vinkel. Jag hör ingenting. Jag känner ingenting. Jag tänker ingenting. Jag ser. Som om jag har dött utan att märka det. Jag har försvunnit och sjunkit till en tidlös värld med den här flickan, ett havsdjup där allt står stilla – även tiden – och som badar i grått månljus. Plötsligt tar hon bort händerna och lägger dem i knät. Hon slutar betrakta månen och tittar runt i mitt rum. Hon tittar förbi mig och sedan tillbaka och sedan fäster hon blicken på just mig. Jag håller andan. Tittar hon på mig? Tittar hon på något bortom mig?

På havets absoluta botten är det tyst och stilla. Där ligger ensamheten i vattnets mörka totalhet. Det lilla månljus som letar sig ned nuddar bara oss – henne och mig. Runt omkring oss är det mörkt – mörkare än vad som går att föreställa sig. Det finns inget liv här. Det kan omöjligt finnas liv här.

Tidsbegreppen har gått förlorade. Tiden förlängs, krymper, stannar, allt beroende på vad min andning anser nödvändig. Hon reser sig upp utan förvarning och går ut. Dörren öppnas inte men hon försvinner.

Jag ligger kvar i sängen ett tag. Jag hoppas på att hon skall komma tillbaka… nej, jag ber innerligt att hon skall komma tillbaka. Hon kommer inte. Jag blundar igen och sedan vaknar jag. När jag förstår att solen just stigit upp och att dörren står öppen, tittar jag på stolen. Den ser varm ut. Sedan känner jag att ögo­nen är torra och känner en ilning på kinderna. Kudden är kall och blöt, det verkar som om jag har gråtit i sömnen. Jag har ingen aning om varför.

*

*

Skådespelare: Tahar Rahim (höger på bilden), Niels Arestrup (vänster).

Den prisade filmen ”un Proheté” (En profet) handlar om överlevnadsidéer på bekostnad av andra och sönderslagna hjälteideal – eller, om man så vill, sociala omständigheter med total avsaknad på hjälteidentifikationer – som byggs upp av utmärkt skådespeleri.

När Malik (Rahim) med muslimskt ursprung anländer till fängelset verkar hans liv vara värt noll: han är analfabet, har ryggen sargad av piskrappsärr, har inga vänner eller familj. Han är osäker, oerfaren och bara arton år. Hans enorma utsatthet gör honom till ett enkelt byte – inte minst för den korsianska maffian som tvingar honom att mörda den muslimska medfången Reyeb, varpå Malik blir deras uppassare; han kokar deras kaffe, tar emot glåpord, städar cellerna och springer ärenden. Malik visar sig dock vara oerhört observant och uppmärksam; han suger åt sig information om maffians ärenden, lär sig fängelsets koder, studerar och lär sig maffians språk.

Och det är det här är som är utgångspunkten i un Proheté; för Malik är fängelset en ny värld som han kan återfödas i och som han även kan manövrera och manipulera. Han saknar också skrupler när han gör så, han utvecklas - från en osäker tonåring -  till en hård och farlig kriminell intagen.

Un Proheté börjar som så många andra fängelsefilmer med den obligatoriska kroppsöppningsundersökningen men just där upphör också likheterna. Visst, filmen är bitvis väldigt brutal, men genom exemplarisk dramaturgi och viss surrealism lyckas filmen släppa in en annan värld och långsamt skala bort det vi är vana vid.

För filmen igenom görs kopplingar mellan Maliks liv och Muhammeds liv. Och regissören visar mot slutet en tro på att individen – genom religionen som inspiration – kan höja sig över den sociala tillvaron. Det här är inte bara utmärkt filmskapande utan skönt i en tid som denna, då islam, som religion, får ta emot så mycket spott och spe.

Tack vare dess surrealism, skådespeleri i högklass, dramaturgi och tveeggade handling är un Proheté klart den allra bästa filmen som går att se på bio idag och även en av de bättre filmerna jag sett.

6/6 i betyg

*

*

Envis pockande

Från det akutas mörka horisont

skjuter förtvivlans bloss.

W.H. Auden

Egendomligt vad bra det kändes varje gång jag

beordrades att inställa mig.

Frank Conroy

(...) och den här gången när jag säger nej, och när jag säger det, med tummen vår och ostadig på grepen, kommer minnet tillbaka, bilden som jag har sett för mig så många gånger förut. Luis sitter på den gamla kolonialmuren och tittar ut över havet. När solen går upp, säger han, kan man se tio svarta streck som går rakt ut i det stålgrå vattnet med kanske tjugo meters mellanrum, och när vattnet blir orange och sedan rött kan man se att varje streck består av små svarta prickar och att de rör sig bort från vattnet, tillsammans, helt synkat, och när sedan solen stiger ännu mer på ens högra sida kan man se att var och en av de där svarta prickarna är en man, det är hundratals män, och de håller på att dra upp ett enda jättelikt fisknät ur havet, sakta, bit för bit.

Sista meningarna ur novellen Cartagena av Nam Le.

Fotnot: titeln på inlägget, Båten, är namnet på den novellsamling där just Cartagena finns.

*

*

Spelar ingen roll

vem av oss

som dog

eller hur jag vält min kung

och du minns inte mig

men vi gungade längst

där marken drömt om blod

Jag såg dig först

när du skingrats ut ur bild

du surrade blommor

hårt mot mitt huvud

som om mitt huvud var jord

och det kunde hålla blommor en längre tid

Ja den meningslösa hettan

av allt det meningslösa

jag slog upp ett valv

över min kropp

ett svalt silvrigt valv

med rubinsvarta bitar

av glas

och du gav mig något

jag ljuger inte om sånt

jag säger även sorgen har armar

som omfamnar dig

du kan inte läkas

i en värld du aldrig krossat

DU KAN INTE LÄKAS I EN VÄRLD DU ALDRIG KROSSAT!

*

Han lät läslampan vara tänd en stund, tills hon andades lugnt. Hon kastade sig i sömnen och det ryckte i kinderna och en gång stirrade hon med vidöppna ögon. Han vaknade strax före gryningen med en känsla av att rummet var tomt. Han tände lampan. Hon låg inte i sin säng. Båda tvättsäckarna var borta och han visste precis var han skulle leta.

Han hittade henne i den varma tvättstugan där hon sov till det dämpande dunket från tvättmaskinen i doften av blekmedel, tvättmedel och mjukmedel.

Hennes bakgrund var psykologi - Hans var journalistik - men det var ändå han som förstod att tvättmaskinens rytmiska dunkande var som ett pulserande hjärta och att dess forsande vatten var vad den ofödde kan höra - vårt sista minne av frid.